SAGA POESI

den bästa berättelsen från boken än så länge. 

den släpptes i vintras men 

jag har inte läst igenom den än. 

den här är fantastisk! 

njutningsfull läsning :)

Paula Pihlgren

Sagan on Lucifer, Skogsrået och flickebarnet som kom att kallas Parsifalia

Över hela universum hördes ett vansinnigt skrik. Allt stannade till, även de sugaste svarta hålen frös och backade undan. Genom galaxer och nebulosor tumlade varelsen. Varje gång den stötte ihop med något av rymdes alla mineralformationer, gnistrade den till och skrek. Ett obarmhärtigt genomskärande ljud, högt och isande men samtidigt brännhett, borrande genom allt. Vid det sista vrålet spräcktes världens alla reliker och delarna sögs in i ett cyklonformat meteorregn som omringade varelsens fall.

Den landade blåslagen på jorden där skymningens dunkel rådde. Det en gång långa  gyllene håret, lossnade i färglösa  tovor ner på svartnade mark utmed varelsens stapplande vandring. Ena vingen släpade, den såg bruten ut och de mjuka dunen var insmeta med lera och blod. För nu fanns blod. Den hade aldrig känt detta varma som ibland rann nerför människornas kinder. Nerför fårade kinder där det i samma rännila nu också strömmade tårar. Varelsen grät, hejdlöst över orättvisa och ensamhet.

Till sist sjönk den fallna utmattad ner och skogsmarken mjukt gungande fasthet, omslöst dess trött kropp. Medan solen försvann bakom trädtopparna riste de sista snyftningarna genom varelsens sargade bröst.

Den väcktes av en sång på avstånd och ett svagt ljussken som närmade sig. En ring av böljande vita kvinnor slöts omkring honom. För under sömnen hade varelsen blivit en man. Fallen från rymden och landad i mossans grön vätska, omvandlades den till något jordiskt. De vita kvinnorna rörde sig svepande och förrädiskt tätt medan deras sång steg upp mot stjärnorna. Som en retsam, förtrollande ramsa riktad mot de som ännu var fångade däruppe. Ur den mörka skogen lösgjorde sig en skugga som skred in i dansens mitt. En underskön kvinna närmade sig den såriga mannen med brutna vingar. Hon gled mjukt över marken och när håret svepte i den stilla nattbrisen, skämtade ihåligheten i hennes rygg. Hon räckte honom mat och vin, slickade rent hans sår och medan de älskade fortsatte nebulosor och rymdsten att gnistra och spraka och ibland falla ner mot jorden. Den dansande dimmringen rörde sig snabbare och snabbare.

Ett flickebarn gick sakta genom skogen. Hon var nyfödd men kunde tack vare den glödande, svanslika utväxten från ryggraden redan gå, bara några timmar efter sin födsel i skogsgläntan. Älvorna hade klätt henne i silver och de två föräldrarna hade gett henne all sin mjölk och all sitt blod. De hade sedan förmultnant ner i marken där ett hål öppnats och fyllte med tårar och skogens fukt. Hon var en en ensam dotter. Ändå gick hon nyfiket mot gryningen, stärkt av dryckens näring och ryggens kraft. Solen lyste starkare än någonsin, nattens alla himlagnistor fångade den upp och gav vidare till barnet. Hon värmdes, växte och fylldes av rymdens och jordens alla skatter. En bit från ängelns nedslag hittade hon den sista glimrande stenen. Hon band in den i en krans från det gyllene pilträdet, formade en lans och i det flödande morgonljuset krönte vinden henne. En svan kom fram ur vattenhålet i skogen och knäböjde, av fri vilja, vid hennes klänningsfåll som nu var förvandlad till guld. Hon var himmelens och jordens dotter. Den enda att regera över all, även sagoberättarna.

Och från denna stund pch så länge som himlen och jorden roterar kring universums mitt, ska kjejsarinnan Parsifalia om och omigen ge och upprätthålla liv.